En berättelses nu kan illustreras med en miljöbeskrivning såsom följande: Sovrummet är litet. Om det är mysigt litet eller litet som en fängelsehåla är en smaksak. De månader jag legat i den moderna sängen av amerikansk typ, med svettiga lakan ömsom kastade åt sidan ömsom uppdragna över min frusna kropp, har jag varit sjuk. Tv:n står på och har hela tiden upprepat program enligt tablå. Nu är det nyhetsmorgon, nu är det hem till gården, nu är det rapport. En trygghet och en förvissning om att man trots allt befinner sig i tidens gång. Det är till denna plats min värld har reducerats under senaste året med avbrott för promenader enligt ork. Om det inte funnits en älskling skulle området kring sängen ha varit fyllt av porslin med illaluktande halv- och kvartsätna matrester. Rullstolen i hallen behöver jag inte använda för att ta mig till toan längre. Jag orkar ändå. Jag kan åter uppskatta den fina elefantlampan jag fått i födelsedagspresent en gång och jag tycker att den brunröda adventsstjärnans mjuka sken i fönstret är fantastiskt vackert. Just nu är det grå vinter utanför fönstret. Ljuset som tar sig in är halvskumt. I den mäktiga almen därute har även vår, sommar och höst dragit förbi senaste året. Vinterns kråkor och gråsparvar huserar just nu i trädet, senare kommer starar och andra vårfåglar bygga bo och sköta om sina ungar. Vårens återfödelse. Jag längtar förstås efter total förbättring.