Kristina Ohlsson skriver att karaktärerna är berättelsens bärare. Det behöver finnas en karaktär i berättelsen som man som författare är extra intresserad av och det blir huvudkaraktären. Jag antar att berättelsen blir vad den blir utifrån vem som är den där huvudkaraktären. Det är kring den man skapar flest sidoberättelser vilka fördjupar förståelsen kring henne eller honom, som blir huvudkaraktären. Om inte jag som författare blir sjukligt intresserad av mina karaktärer, hur ska då läsaren kunna bli det? Samtidigt behöver man ju inte gräva ner sig alldeles för djupt i alla. Varför Ängsundaprästen är en sån översittarmänniska är kanske inte så intressant. Som jämförelse: Vem bryr sig om vad som driver din chef från helvetet till att vara en trakasserande och dryg typ. Antagligen känner du dig rätt nöjd om han eller hon till slut får fan för det, oavsett vilken brist på inre psykologiskt kapital denne lider av. Som Kristina Ohlsson skriver: förklara inte varför häxan i Hans och Greta hatar barn låt henne bara vara farlig och hemsk helt enkelt. Vi får väl se hur jag ställer mig till det där till slut. Jag har ju jobbat en stor del av mitt yrkesliv med att fundera tillsammans med olika människor varför de känner och reagerar som de gör och hur de kan förändra sig till någon de vill vara. Det får bli vad det blir, bara det känns roligt att skriva.