Rasmus är en karaktär att fundera över. Hans far är storbonde och Rasmus är den som så småningom ska ta över. Han förväntas gifta sig med Dorette, som är ensambarn i Ulfsgården. Då ska Torsgården och Ulfsgården smälta samman och Rasmus kommer att härska över en av de största ägorna vida omkring. Så har det varit planerat sedan han var barn och han har inte ifrågasatt det. Men när han träffar Elssa kommer han i kontakt med sitt innersta behov som handlar om att ha frihet att välja själv. När han är tillsammans med Elssa känner han sig uppfylld och äkta. Men detta nya hotas att tillintetgöras när först Dorette och sen hela familjerna från både Torsgården och Ulfsgården vill förhindra detta. Det utlöser naturligtvis hög stress hos Rasmus. Som om inte det vore nog har han även ett krav på sig själv att inte svika familjerna, vilket ytterligare ökar stressen. Rasmus agerar ur denna stress och när han agerar enligt de krav om ansvar för släktens önskemål så blir det ologiskt enligt hans önskan att följa sitt hjärta. Och vice versa. Han känner sån längtan efter att ha Elssa liggande hos sig och förbannar sig själv att han inte känner samma sak för Dorette. Rasmus tror heller inte på föreställningarna om att det finns häxor. Hur kommer det sig i en 1600-talsvärld där så mycket kretsar kring magi och tron på det övernaturliga? Jo, förre Ängsundaprästen som nu är död och som ska ersättas med den psykopatiske adelssonen, betydde mycket för Rasmus under hans uppväxt. Denne var emot tron på häxor som for till Blåkulla och emot att de skulle dödas och brännas på bål. Rasmus önskan att få välja sitt liv är ett dilemma.